Alltså.

När man har vissa föreställningar.

En sådan jag har handlar om min gamla helgon-dagbok. Föreställningen säger mig att allt jag skrev i den var magiskt. Och väldigt fantastiskt fint och bra. Och smart, just det. När jag nu läser igenom en del av den så inser jag att...ja. Vadå egentligen?

 

1) Jag är äldre. Uppenbarligen. Därför att det gått en viss mängd tid sedan jag skrev det jag skrev, och det känns så märkligt länge sedan och avlägset att jag skrulle ha skrivit just så, nu.

2) Jag var bra mycket bättre på att flow-skriva då. Att inte tänka så väldigt mycket på att uppfattas som pinsam och pompös. (Livet är ju för helvete både pinsamt och pompöst. Men rätt ok ändå.)

3) Det är kanske tragiskt, kanske vackert, kanske både och, att så mycket likadana tankar kan trängas i ett trettioårigt huvud som i ett 19-årigt.

Kanske är det så. Just när du tror du kan alla dimenioner utan och innan, har skalat och strippat verkligheten på allt och lite till, tänkt alla tankar fram och tillbaka och ut och fucking in, ja då.Finns ändå hela jävla livet kvar. Med alla sina lager av meta.

Kanske vackert, säkerligen mycket jobbigt.

Men förbannat sant.

 

Och kanske är det som så att den där kampen, den är inte mindre värd för att man fört den förut. Det kanske till och med är precis tvärtom. (Vad jag kan få för mig.)

Man liksom stöter på det där fina och framförallt dem där fina, som liksom aldrig skulle varit lika fina utan en själv, att uppleva finheten genom. Och jag själv är ju sådan här (uppenbarligen i stånd att uppleva finheter!), just på grund av alla jävla skal av mer eller mindre härliga versioner av liv jag avverkat. Jag är som jag är för att det varit som det varit. För att jag varit som jag varit. 

Jag vill så gärna helt slippa skämmas en vacker dag. (Ja, jag vill faktiskt påminna mig om det.) Att det finns lika lite att skämmas för idag som det fanns då.

Och att den känslan kommer ibland. Jag-behöver-inte-skämmas-känslan.Emellanåt ganska ofta. 

 

Det här lilla utbrottet till text är skrivet just när jag skulle skriva ut mig själv från Videgården, ett behandlingshem i Linköping, år 2004. Den är nog från början skriven i ett slags försök att förklara varför jag har så f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t  svårt för när folk drar fram sitt förbannade dietsnack.

Men nu när jag läser den tänker jag mest på det där jag kände så starkt just då. Finheten.

Att den hjälpte mig, mer än att vandra bland spöken.

Bokstavligen.

 

 

 

 *** 

 

 

"PLease remove your bony ass from my sight.... 

Du vet inte hur det skaver i också mig.  
Och den jävla kylan som förtvinar dig inifrån och inte försvinner trots dubbla tröjor.  
Och den jävla gråten.  
Och den jävla växande magen och låren och ja gud... 
Och den jävla jävla såsen 
och det jävla smöret  
och den jävla ångesten som får dig att vilja springa i flera flera timmar och inte stanna för att du vet att om du stannade skulle du vara dåligdåligdålig och lat som inte orkade något och ett vidrigtjävlafettoäckel som bara äter och äter är det det enda du kan eller, och varför tar du inte tag i dig själv ditt feta fan., kan du bara tänka på mat vad har du för liv egentligen se på alla andra som kan leva normalt utan att noja och varför kan inte du koncentrera dig lika bra som alla andra eller hänga med och vara lika intressant som dem nej för faan ta nu och spring eller också om dina ben viker sig och du darrande i en liten hög tror att ditt hjärta ska vandra ut genom bröstet eller slå ihjäl sig så finns fingrar som kan köras ner i halsen och för helvete bangar du ditt feta fega jävla vad ska folk tro vad ska världen med dig till när du inte ens klarar av att ta bort det som gör dig ovärdig oförtjänt andras omtanke andras ömhet riktad mot dig, rör mig inte för HELVETE ta inte i mig 
Du kanske känner 
Det. 
Som skriker så hemskt. 

Jag är inte där. Jag är inte där. Det är inte jag.- Inte längre. 
Men jag vet ju så väl. Jag vet ju så vidrigt smärtsamt fruktansvärt väl. 
Och därför stannar jag inte. 
Jag vill leva.  
Inte stanna. "