Hjärteförruttnelse.
Nej, du har tyvärr fel.
Jag tycker oerhört mycket om dig. Jag respekterar att du är den du är, och att du vågar vara dig själv. Det jag inte kan respektera är hur du stundtals väljer att agera, utifrån vissa föreställningar som du uppenbarligen har om dig själv.
Nej, det är faktiskt inte så att din sexualitet är mitt ansvar. Like lite som min skulle vara ditt. Skulle det vara så att jag gör eller säger något du inte är bekväm med, så vill jag att du kommunicerar det till mig, på något annat sätt än genom med våld. Det är inte mitt fel att våld är det kommunikationsmedel som stod närmast till hands för dig. Ingenting konstruktivt kan komma ur våld, och förutsatt att du vill odla konstruktiva, ärliga och givande relationer nu och i framtiden, så är det ditt ansvar att jobba fram ett annat sätt för dig att hantera dina känslor på.
Tyvärr så tänker jag inte heller godta en ursäkt som "jag beter mig så här illa pga att jag är man", helt enkelt eftersom:
1)
Att försvara sitt agerande med att man i egenskap av sitt kön inte bara är rättmätigen benägen, utan dessutom totalt underkastad impulser så som att hålla fast någon och tvinga sin kropp emot den andres trots att den andra parten kämpar emot, kort sagt att bete sig som en världsfrånvänd idiot, är att hävda att man är underkastad någonting. Man är ofri.
Men inte nog med det, att försvara sitt agerande med en förklaring om föreliggandet av denna ofrihet, är också att inlemma den i ens egen natur. Vill du ens bli fri, undrar jag då?
Eller är det kanske till och med så, att du i somliga situationer tjänar på denna ofrihet?
2)
Att försvara sitt agerande med att man i egenskap av sitt kön, inte förmådde bättre, inte hade möjlighet att handla annorlunda, är att hävda att alla i egenskap av att ha ett kön liknande ditt, inte heller kan bättre. Förutsatt att det verkligen är just denna geneskapen - ditt kön - som ger dig dessa oförmågor.
Ditt intellekt, dina preferenser, din uppfostran, din bakgrund, dina erfarenheter, vad som gör dig glad, vad som gör dig ledsen, allt det som du kanske vanligen skulle välja att framhålla som representativt för din egen persona, allt detta är helt plötsligt inte längre betydelsefullt. Alls. Alla dessa egenskaper har helt plötsligt ingen som helst dignitet eller obetydligt lite att säga till om i fråga om din förmåga att hantera situationen.
Något med detta resonemang får mig att undra: i vilka andra situationer i livet, är det någonsin till ens fördel, att hävda och lyfta fram ens ofullkomligheter? I hur många andra situtioner är det socialt accepterat att bara godta ett eget tillkortakommande, som är av sådan betydelse att det inte bara riskerar att skada dig socialt, det riskerar att skada andra omkring dig? Hur, och åter hur, kan detta vara något försvarbart, och bra, i en tid där minsta lilla defekt ska arbetas bort, detoxas ur kroppen, tarmsköljas bort och iväg, och ersättas av ett mer fullkomligt och välfungerande fullkornsknaprande självförverkligat jag?
Enligt mig låter ursäkter som "mitt kön tänkte åt mig" inte som något annat än, just: ursäkter. Dåliga sådana. Och ett utmärkt alibi för att slippa ta itu med sig själv, eller de konsekvenser ageranden i enlighet med "mitt kön tänkte åt mig", kan komma att leda till.
"Det var inte mitt fel, för det är ju så här det är, och så här det alltid varit, och förresten kolla runt omkring dig: alla andra gör ju precis som jag!"
Ja, visst är det tryggt det där. När alla andra gör precis som du. Du själv precis som alla andra.
Varför ändra på någonting som känns så där tryggt och liksom invant?
Alltså jag vet inte, men hur vore det om....
Vi bara bestämde oss för att glänta lite på våra mentalt söndersnuttefiltade skygglappar, aka: Hur Män Ska Vara och: Hur Kvinnor Ska Vara?
Jag tror mig om mer, än att fastna i rollen som
"flickvännen som vägrar erkänna att hon är sur på sin pojkvän, fastän hon är det för att hon tycker att han borde fatta det själv, så istället fastnar hon i ett ruttet soffhörn av gömda tårar och martyrskap",
eller
"flickvännen som typ egentligen kanske vill veta hur lägenhetens bredbandsanslutning fungerar, eller hur man skarvar en lampsladd, eller borrar upp en hylla, men lite för gärna faller tillbaka på smeksamma ursäkter som "han gör det ju så mycket bättre/har ändå så mycket mer muskelstyrka/vill ju göra det, etc".
Jag tror mig själv om mer än så, och jag tror att jag kan bättre än att falla tillbaka på föreställningar om mitt eget kön, framför att tillskansa mig ny ball kunskap, eller få en mer välfungernade kommunikation i mitt förhållande. Lik förbannat väl, finner jag mig trillandes i fällan gång efter annan. För visst är det svårt ibland, eller rätt ofta, till och med.
Men att det är svårt är liksom ingen ursäkt för att svärja sig fri från ansvar, sätta de sönderdreglade skygglapparna tryggt på plats, ställa sig själv utanför alla de möjligheter man faktiskt kunde ha haft, säga: Mitt liv är inte mitt ansvar, och alla som säger något annat är könlösa och skrikiga feministjävlar.
Hm, tänker jag. Jag tror ändå att jag hellre beter mig könlöst och förvirrat, än som en arrogant jävla idiot.
Och skrika, det skulle jag gärna lägga av med, förutsatt att du kunde tänka dig att lyssna. Kanske till och med se mig i ögonen under tiden.
