Det prestationsfria ätandet.
Känner mig så kluven inför alla inlägg jag ser på instagram om folk som "fastar". Bilder på fräscha små citroner och med meddelanden om att de numera inte ätit något raffinerat socker på si och så många dagar. Eller beskriver hur gärna och innerligt de vill ha en semla, och hur lika innerligt de tänker avstå.
Jag är jättekluven.
Naturligtvis är övervikt, socker"beroende" och hjärt och kärl-sjukdomar ett stort och viktigt problem, och ja absolut: det är ofta bättre för kroppen att äta ett mellanmål med exmepelvis en macka, en frukt och kaffe eller the/juice, istället för en kaka. Detta eftersom kakan ger en annan sorts energi som försvinner på tok för snabbt: du orkar med andra ord mindre efter att ha ätit en kaka, istället för ett mellanmål med mer eftertanke bakom.
Men.
Min tanke är att alla hjärt och kärl-sjukdomar, alla problem med vikten (som inte är (enbart) fysiskt/ärftligt betingade,) bottnar i ett ohälsosamt förhållande till mat. Ett på tok för laddat förhållande till mat, och kanske också till den egna kroppen. Att äta/inte äta förknippas med belöning eller bestraffning, istället för att fylla den funktion den egentligen bör ha (ge mättnad, energi, njutning, näring, osv.).
Jag tror inte på ett svart-vitt tänkande i livet, och därmed inte heller när det gäller mathållning.
För det är inte enbart svart eller enbart vitt. Något är "nyttigt" eller "onyttigt" för olika personer, och endast satt i sitt sammanhang. Självklart är det inte nyttigt (som i hälsofrämjande) att enbart äta kakor, men det är inte heller nyttigt att bara äta morötter.
En balans, däremot: är nyttig. En kropp som får äta sig mätt på bra mat i lagom mängd får inte samma godissug som den som hela tiden äter super-fettsnålt. Men hur ofta är det en sådan bild vi får till oss, av vad hälsa är...? [för vem skulle tjäna på att vi...typ...mådde bra??]
Att äta eller inte äta, är i samhället idag förknippat med statusen på din egen självkontroll, självkännedom, din karaktär, helt enkelt dig som person, och detta reproduceras dagligen genom b.la dessa härliga hastaggar: (#thighgaps, #beach2014 #healthy, #skinny osv.) Vi glorifierar avhållsamheten, och kan inte spy nog med galla över motsatsen: det tllåtande. Budskapet är ett och samma:
Vill du vara hälsosam: ät mindre. Vill du vara ohälsosam: ät mer. (eller sorgligt nog: ät normalt.)
Risken med detta ensidiga och totalt svartvita resonemang, tänker jag bottnar i vadå, jo i:
V ä r d e r i n g a r.
Om vi ständigt lägger ner våra personliga egenvärden i vad som ligger på tallriken, så blir vår matportion genast något helt annat, än en måltid. Det blir en poängjakt. Denna poängjakt leder till mer eller mindre utvecklade vadå, jo:
Ä t s t ö r n i n g a r.
För vad är en ätstörning? Jo, ett ohälsosamt laddat förhållande till mat, kombinerat med en skev självbild.
- Men är detta verkligen så väldigt farligt då, överdriver jag inte lite nu? ÄR det inte ändå alltid en absolut och orubblig sanning att en sallad alltid är bättre än lasagne till lunch?
Jo, jag tycker nog faktiskt att det här är just så farligt.
Enligt mig är samhället ätstört.
Delvis pga vår förmåga att i media alltid och enbart framhålla bilden av att en idealkropp är antingen underviktig, eller stenhårt deffad. Det avhållsamma är snyggt, det tillåtande är fult. Någon annan bild av skönhet får vi aldrig.
Men också pga dylika ovan nämnda delningar på instagram. Bilder som hashtaggas med #healthy så fort den föreställer en sallad, eller #unnasig så fort den föreställer en kaka. Att äta sallad är även här förknippat med att vara hälsosam, på samma sätt som att äta kakor är att "unna sig". Dvs ett beteende som är ett undantagsfall, och som man genast känner ett behov av att ursäkta och förklara. - "Ja, jag ska ju ändå träna imorgon..." blink blink, och igenkännande leenden. En fortsatt poängjakt.
Härmed skulle jag vilja presentera ett alternativ:
Skulle vi inte bara kunna.....testa på, ja något så wild and crazy som (utdragen trumvirvel här....)
Ett prestationsfritt ätande?
Ett ätande där du inte behöver förklara, bortförklara, ursäkta, och förminska, det faktum att du äter? Och att du tycker det är gott? Ett ätande där du inte behöver tränings-kompensera för vad du äter, varken före eller efteråt, utan kanske går och tränar en helt annan dag: för att du själv vill, inte för att du får ångest om du inte gör det.
Ett ätande där vi har slutat att prata vikt, och istället pratar om hur gott vi tycker att maten smakar? Eller tja, varför inte om något helt annat, typ livets mening.
Ett ätande som får utgå från vad jag som person tycker om, och behöver, istället för vad samhället tycker i frågan?
Alla kroppar är olika, och behöver därför äta på olika sätt och olika ofta eller mycket för att må bra. Vad sägs om att respektera varandra för detta, och sluta döma oss själva och andra så hårt?
Alla själar är olika, och kanske behöver vi normalisera vårt tänk kring oss själva och kring hur vi äter: och göra detta enligt ett visst mönster för att må bra. Vad sägs om att respektera varandra även för detta, och sluta döma oss själva och andra så hårt?
Ett ätande som inte handlar om vad jag eller någon annan är värd och inte värd, eftersom våra värden är placerade någon annanstans än på våra tallrikar?
Med andra ord: Mår man inte bra i sin kropp, så håller man inte på och fiskar efter: "nu-bygger-vi-gemenskap-på-vårt-kollektiva-dåliga-samvete"-gnäller, utan man går till en dietist. Alternativt en vårdcentral. Därför att det är vi värda.
Kära livet, jag önskar mig en förändring. Jag önskar mig en tillvaro som mindre och mindre handlar om:
[Är du värd, eller är du ovärd, den här kakan, den här gemenskapen, den här njutningen, det här livet..................]
...och istället mer om:
Vi värderar inte andra, vi talar med varandra.
Vi värdesätter inte oss själva, vi talar om för varandra hur vi mår.
