Så här, bestämmer jag nu, ska livet alltid vara.

Skimrande starkskört, vackert och opraktiskt, emellanåt genomskinligt speglandes allt runtomkring.

Som de där glaskropparna här ovanför.Fängslande en och en, men tillsammans blir de som en helt ny kropp.

En ny enhet, en alldeles ny och egen värld. Ständigt speglandes varandra, ständigt åtskilda men ändå sammansvurna.

Rummets beroende av det som fyller det, och vice versa. 

Den pasteligga existensen och magiska syntetslöjor. 

Så där ja. Ungefär.