Det borde väl finnas ett slags sätt, tänker jag. 

Det borde väl finnas ett alternativ.

Ja.

Det borde väl det.

 

Jag vet inte vad det är som gör det, men jag lyckas ju liksom inte.

Igen och igen. Lyckas jag inte.

Den här liksom väntan den här liksom

det där gillandet som aldrig kommer

den dugande nicken

och godkännarblicken. 

Den som känner det goda. Den. 

 

Är ju varken känd eller god. 

Eller något där emellan.