Ibland tänker jag att jag kanske bara låtsas att det är min kroppstyngd som är ett problem, när problemet i själva verket är ett annat. Alltså, jag vet ju att det förmodligen är så på någon nivå, men ...på vilken nivå? Och hur stor är den, den där nivån? Vill jag ens veta. Frågetecken. 

 

 

Ok.

Hör bara på detta:

 

Studie slår hål på myter om tiggare.

Jag väger 57 kilo.

 

Så lika är Sds och nazitysklands hets mot tiggare. 

Jag väger 57 kilo.

 

Etnomasochistiska teorier hos GPs ledare.

Jag väger 57 kilo. 

 

Det säljs uterus-plushies på etsy. Det är helt otroligt skojigt. 

Men så väger jag också 57 kilo.

 

Det är inte ekomaten som är för dyr, det är den konventionellt odlade som är för billig. 

Men så väger jag fortfarande 57 kilo. 

 

Det var 70 år sedan bomben över Hiroshima släpptes.

Jag väger 57 kilo.

 

Det är 40 år sedan min mamma opererades för något som troddes vara en dödlig hjärntumör. Det visade sig inte vara det. Gött för mig, för det innebar att jag kunde födas typ 10 år senare. 

30 år senare väger jag 57 kilo.

 

Jag tänker ofta att en av mina absolut lyckligaste perioder var när jag var 10-11 år. När kroppen var mer ett medel för att nå ut, istället för tvärtom. 

20 år senare väger samma kropp 57 kilo.

 

En annan av de där lyckligaste perioderna inbllar jag mig är när jag var 20 år och upptäckte kvantfysiken. Färgade håret rött, blev kär i en chalmerist med vackra händer, lämnade den absoluta underviktens land för första gången på flera år. MEN återigen, under den perioden vägde jag 54-55 kg, dvs hela två kilo mindre än nu. Att komma och påstå att de två kilorna är något annat än milslånga avgrundsdjupa svarta slukhål av bottenlös ångest, det är en lögn. Tyvärr.

 

En annan sådan där period liksom höljd i lyckobrus, tänker jag mig är när jag träffade min första kärlek. Låtsades vara en sådan där bra person, någon att se på och till och med tycka om. Blev nog en sådan på köpet, tror jag minsann. Låg och hånglade i solen på mossiga berg och sånt. 

MEEEN. Då, under en av de absolut finaste perioderna jag någonsin upplevt, då vägde jag 56 kilo. Ett helt jävla kilo under där jag nu är. Eftersom jag nu väger 57. Om någon missat det. Feeeemtiooooosjuuuu.

 

Å andra sidan: den där perioden. Eller, så som jag vill se den. Den inträffade när jag var 16 år.

För. Halva. Mitt. Liv. Sedan.

Kan det vara ok att väga ett kilo mer än vad man gjorde när man var 16, när man är 30?

Vissa skulle kanske påstå det. Ibland kan jag hålla med dem.För de flesta andra är det nog ok. Men för mig? Jag vet inte. Det jag vet är att det där kilot, de där kilona, de dödar mig. De får mig att dö. Inombords. Jag vill inte vara med mer om jag ska spendera varje tillfälle framför spegeln med att på riktigt få kväljningar. Med att hata allt jag ser. Från topp till tå, ja det är sant. INGET ÄR NÅGONSIN BRA. INGET JAG RÖR VID KAN NÅGONSIN VARA VACKERT EFTERSOM JAG I MIN EGEN EXISTENS UTGÖR EN FÖRBANNAD FÖRRUTTNELSE MED LIVSFARLIG TENDENS ATT SPRIDA SIG. INGET JAG GÖR ÄR BRA, INGET JAG GÖR BLIR NÅGOT ATT VARA STOLT ÖVER, JAG KOMMER ALDRIG NÅGONSIN ATT ÅSTADKOMMA NÅGOT. OAVSETT VAD JAG GÖR MED DET DÄR SKÄMTET TILL UTSEENDE JAG HAR, (KAN NÅGONSIN BLI SÄRSKILT TILLLTALANDE EFTERSOM JAG INTE ÄR NÅGONTING), DET ÄR FRÅN BÖRJAN DÖDFÖTT, ja, FRÅGAN ÄR VÄL OM JAG ÖVERHUVUDTAGET EXISTERAR, OCH GÖR JAG DET ÄR VÄL FRÅGAN OM JAG VERKLIGEN BORDE GÖRA DET?

 

Alltså jag skämtar inte. För det är så här anorexin låter. När den är så där riktigt jävla elak. Och det är den ibland. Lösningen brukar då heta att sluta äta, så jävla enkelt, bara dra ner lite till och lite till, jo för då blir jag inte bara smal och något mer uthärdlig att se på, då slipper jag dessutom tänka så mycket. Känna så mycket. Det mesta försvinner i och med att mat och motion trycker undan det mesta andra i huvudet. 

 

Alltså. 

Jag kräks ju på att jag lägger all den här energin på att tänka så här. Jag menar, tänk vad mycket jag skulle kunna ha åstadkommit om jag lagt den där energin på något annat istället för att skåda ännu lite djupare in i min egen navel.

Å tredje sidan, skulle man ju också kunna tänka på vad mycket jag faktiskt har åstadkommit ändå, trots allt det där. Eller kanske tack vare. Om jag inte hade hamnat på sjukhus 1 och sedan 6 ggr till, så hade jag aldrig lärt känna några av de absolut bästa och andlöst viktigaste människorna som jag öht kan föreställa mig. Människor som precis som jag, under en viss period spenderat lite för mycket energi på att skåda och skärskåda åt fel håll. Som lagt lite för mycket tid på att utmejsla olika sätt att praktisera självhat på. För mycket tid som i kontraproduktivt mycket. Fel håll som i hämmande. Begränsande. Det hållet. 

 

Jag tänker att det liv vi nu har, är på så jävla många vis färgat av allt det där. Olika förstås, men i matchande nyanser. 

Och jag tänker att det måste räcka nu, för min del, med att vara så jävla övertygad om att jag varken får känna eller gubevars skriva om de där tankarna på ett sånt här oerhört obekvämt och brutal-ärligt sätt. Därför att jag är för gammal. För mycket förälder. Kan ej skylla på hormonsvallande tonårsångest längre. Borde_ju_veta_bättre. 

 

Något som jag (i alla fall jag) tänker utgå ifrån, det är att skammen bara är en ytterligare finurlig del i självsencurens sluga jävla slukhål. Om motsatsen till skam är erkännande, och om motsatsen till tystnad är orden, då är orden det jag måste vända mig till. Då de talade inte ligger för mig (blir ju alltid så jävla fel) så är det de skrivna som får stå, just här och just så här. Obekvämt, jävla skavande.

För det är mitt sätt. Att räcka. Räcka ut. Räcka till. 

Bli över.

Bli kvar.