Mina ord är stora och skeva.

Jag bär dem med all min rätt 

prydligt ihopvikt över skulderbladen.

Blad av skuld.

Vissas barn får leva. Andra dör.

Vissa kroppar får plats. Andras inte.

Somliga tankar tar plats, andra gör det inte.

VIssa slickar skedarna rena andra spottar sina kärlekar i ansiktet.

Vissa tror att riktiga mäniskor inte har celluliter andra tror att nej betyder ja.

Somliga kan leva utan att gråta, andra trycker näsorna mot gymmets fönsterruta.

Somliga tycker att porer är till för att klämmas till blod - inte för att ventilera.

Somliga tycker det är fånigt att drömma. Jag undrar när de ska visa mig ett fullgott alternativ.

 

-----

 

Jag samlar mina drömmar i burkar av emalj. Tättslutande lock, staplade till torn. Färger målade av sol och skugga, yta målad av tid. Klisterlappar för att sortera - just så här bra och välordnat ligger dem. Pressveck och tankevikningar, lager på lager. Min själ i bergamott och citron. 

 

-----

 

Huvudsaken är att jag kan leva. 

Huvudsaken är att jag måste skratta åt din bitterhet

och din släkta lampa

och mina skatter: de finns för att jag 

andas i dem.