Jag tänker att det måste finnas något som inte bara är temporärt. Temporärt uthärdligt. Tillsvidare-ok. Godtagbar i väntan på bättre. Form.

 

... 

 

Hittat i min telefons anteckningar 1:

 

"Ju friskare jag blir, ju mer jag ser hur frisk jag är, desto lättare är det att se hur sjuk världen är.

Så frisk jag nu känner mig, just lika sjuk har jag också en gång varit, har världen också varit, är fortfarande.

Det är obekvämt att vara frisk, eftersom det är obekvämt att se, det är obekvämt att se eftersom när du inte kan blunda har du också makt.

Har du makt har du också ansvar. Ansvar att göra något annat än att stänga världen ute. Ansvar att försöka, söka göra något åt världens sjuka, istället för din egen. Det friska och sjuka är båda världar i bubblor. I den ena finns en ventil, i den andra tar syret alltid slut tillslut."

 

 

Jag tänker att det nog är så. Ja, det är nog helt sant, men/och:

 

 

 

 

Att förändra världen kan handla om att åka och volontära i ett utvecklinsgland, bli stödmedlem i Fi, säga ifrån, hålla käft, skriva skriva skriva. Eller kanske tala. Det lilla i det stora och vice versa. Att förändra min värld kan också innebära en förändring i/för någon annans. Det innehåller åtminstone möjligheten.

 

 

Att vara frisk innebär inte automatiskt att inte ha några gränser alls. Om det sjuka innebär en enda stor gräns/barriär mot allt och alla inklusive dig själv, betyder det friska snarare att skilja ut barriären, avgränsa den och själv bestämma vad den ska skydda, inkludera eller exkludera. Att sätta gränser. Att själv sätta dem.

Inte att ta bort dem helt och hållet. Inte att växa ut och bli gränslös. Urskillningslös. Otydlig. Osynlig.

 

Hur blir jag tydlig? Vad gör mig synlig? Syns jag även om mina konturer inte är rakbladsskarpa uppbärare av 43 stolt svimfärdiga kilon?

 

Frågor att ställa, inte för att nödvändigtvis hitta ett bra svar nu, snart, om ens någonsin. 

Men att ställa dem. Att göra det. Innebär en utställning, istället för en inneslutning. Att placera någonting utanför mig själv, se att det faktiskt går, skilja ut och därigenom förstå vad som är något att i-fråga-sätta, och vad som kanske kanske (kanske?) är jag? 

En hållbar variant av jag då. Inte i väntan på bättre.

Jag har ju för fan redan en form.

Jag står ju här.