Och allt detta fick mig att falla i gråt.

Och gråta. Och gråta. 

Och fullständigt fullständigt tappa den där sk orken någonstans längs busslinjen.

Eller någon helt annanstans, vad vet jag. 

 

Allt detta var jobbigare än styrelse och skolarbete och föräldraarbete och tidsbrist-till-livet-i-allmänhet-arbete,

och i all män het

jobbigare. 

 

För jag vill bara sova. Sova och ta hand om.

Kura ihop. Läsa om när Patti Smith var ett just kid, läsa och strunta i att klockan blir 11 och dagen som blir en annan och att läsningen inte alls får hjärnan trött och sömnpreparerad så där som de säger, utan bara sätter snurr i skallen. Snurr och ord. En hel jävla massa ord. 

Jag kan känna dem nu, har gjort flera månader tror jag. 

En sådant  j ä v l a

behov av att uttrycka

trycka ut

ja fan vet vad. 

 

Mig?

(Själv?)

 

En pappersfigur från stansat papper

sitter fast i små små papperssträngar

går ju lätt som fan att knipsa av

i sig eller liksom

en och en. 

Värre när

de är många.  

Men det är väl just det.

Och just så.

Man får göra.

En och en.

 

 

Och samtidigt. Som man bygger upp.

[ Kapsla in.]

Att selektivt innestänga.

[ Kapsla in.]

Att partiellt utestänga.

 

Att gränsa av.

 

Man måste fråga:

Är det möjligt att se varandra?

Att behålla

känslan av dig som viktigare än dig 

viktigare för att den

är det enda jag har.

 

Den är det enda

jag någonsin kan få.