Blödigt eller livsnödvändigt. 

Denna ständigt närvarande gräns. 

 

...

 

Jag vet inte vad det tjänar till, men jag minns medaljongmönstret i din gula soffa. 

Jag vet inte vad det tjänar till, men jag minns Hagabion och jag hade ett rosa linne och bara ätit en dammsugare den dagen.

Jag vet inte vad det tjänar till men jag minns att du hoppade grensle över den valvformade grinden för att du bara inte kunde komma fram fort nog på annat sätt. Till mig. 

Jag vet inte vad det tjänar till. För det var liksom aldrig vi. Det blev aldrig så. 

Jag tror att det var så livet ville. Och jag har spenderat så förbannat mycket tid till att förbanna allt som vi var eller som blev. För att tiden var som den var, för att du gjorde som du gjorde. 

Jag vet inte vad det tjänar till. För källargolv kan aldrig bli ogjorda, vita knytskor med darrande händer, sönderdragna möbler och polisbesök; att du inte inte inte kunde finnas för mig i det, att jag inte inte inte kunde ta vara på mina egna gränser, se och ta på allvar; allt det där kan liksom inte suddas ut. Och mina desperata ögon sen. Och din skrämda blick.

Men den tiden var som den var. Och det fanns en hel jävla massa innan dess. Och oavsett. 

 

 

Jag önskar dig inte inte inte det du nu går igenom. Vad det nu är. Eller inte är. Jag önskar inte dig någon smärta. Jag har älskat dig. Jag kommer aldrig att kunna önska dig något ont. Aldrig.

Jag ser, eller såg, din vilsenhet sist vi sågs. Utan att påstå att jag skulle kunna, eller ens vilja, vara den som är ansvarig för att hjälpa dig ur den - så bra känner vi inte varandra längre - så önskar jag den bort från dig.

Jag önskar den bort. Jag önskar dig fram i ljuset. Hör du det? 

Hör du det?