Eftersom det var ca 500 miljoner år sedan jag rumsterade om här inne, så tänkte jag att en liten update kanske vore på sin plats. 

Jag har anorexi.

There, I said it.

Så här är det. Detta är ngt jag slagits med till och från sedan jag var 14. Det betyder (utan att tråka ut någon) X antal dagvårdsbehandlingar, inläggningar, öppenvårdstid osv, genom åren. Det betyder för låg vikt, för mycket revben, för mycket, för mycket tankar om revben. 

Ja, framför allt för mycket tankar om revben. 

För det är just det som utgör själva ätstörningen egentligen: tankarna. Dina tankar går som en knackig vinyl, igen och igen tillbaka till din kropp. Kan jag räkna revbenen idag så får jag äta. Känns det som att de på något vis är mer undangömda idag än igår (aka inbäddade I FETT), så blir det fan ingen mat. Tough luck kroppen. 

Belöning och bestraffning. 

Har du ätit en chokladbit måste lunchen skippas. Åt du mer än vad du planerat, måste du hetspromenera i en mil efteråt. Får_ej_gå_upp_i_vikt. I alla fall inte för snabbt. I alla fall inte för mycket. I alla fall inte över 56 kilo. Över 56 kilo så dör jag. 

Jag lovar. 

Jag dör hellre än blir för tung. 

 

Jag måste kunna bära mig, och detta är enda sättet jag vet att göra det på. 

Om jag inte kan bära mig själv, hur fan ska någon annan då orka? Om jag inte kan känna igen mig själv i spegeln, veta vad jag ser och vad jag har, känna igen (och igen) godkänna, hur ska någon annan då kunna godkänna mig? 

Godkänna och godkänna förresten, det räcker rätt bra med att se. Se ut. Synas. 

Så jag synar mig. 

Stämmer jag idag?

 

Grejen är att om jag inte stämmer, då kan jag inte heller se. 

Stämmer jag inte så vet jag inte vad jag ser, eller vad jag borde se, då kan jag inte längre se mig själv. Om jag inte syns, finns jag ens då?

Det känns faktiskt inte så. Det känns inte som att jag syns om jag inte väger så lite som det bara går. Och man kan ju då undra hur i hela helvete det ska vara möjligt för någon annan än mig själv att deala med någon som inte syns. Än mindre tycka om. 

Gilla. 

Kunna leva med.

 

När jag skriver allt det här ser jag förstås det ni också ser: det här är så sjukt. Det var liksom över tio år sedan jag var tonåring. Detta måste följaktligen innebära en förvirring baserad på något helt annat. 

Jag är så trött på att vara förvirrad. Alltså på riktigt. Jag är så trött på att inte lita på att världen kan vara snäll och välfungerande, oavsett vad jag väger. 

Jag är trött på att tvivla, trött på att få hjälp och (för)säkringar som jag sedan tvivlar på huruvida de verkligen håller. Trött på att ständigt tro att det nog ändå bara är jag som kan skapa ordning ändå, bara jag går ner 5 kg. 

Jag är trött, och jag skäms. 

 

Jag skäms nåt så in i helvete. I mitt liv finns en karl med snälla ögon och stora smarta ord, en snart 4åring med ögon och kropp byggd av bus och världens vackraste själ. I mitt liv finns det två anställningskontrakt på fina inspirerande jobb med inspiration i form och färg som gör mig lycklig. I mitt liv finns en skola och en utbildning som ska skapa ytterligare lite möjligheter att få någon form av stabil inkomst i livet efter csn. Där finns en ganska stor hög med underbar obeskrivligt värdefull förlängd familj, dvs vänner. Utöver det finns det en tvångsmässig (nåja) egenhet hos mig som innebär att: kan jag skaffa fler vänner, så gör jag det. Ser jag en potentiell vänskap så vill jag ha den. Ser jag en potentiell möjlighet till något alldeles särskilt, och kanske nytt, så tar jag den. Att tillsammans göra. 

Samarbeten ja. Jag är helt galet fäst vid känslan att skapa varandras lycka, må det vara genom att utveckla en relation eller på något annat sätt skapa något helt eget tillsammans. 

Är jag egoistisk? Nåt så in i helvete. 

Därmed inte sagt att jag bara bryr mig om folk om de kan ge mig något tillbaka precis hela tiden. Mina vänner, nära eller inte-fullt-så-nära-just-nu, är det absolut fucking otvivelaktigt viktigaste, näst efter min familj, som jag har ynnesten att få rå om. En bit av deras tid, som blir vår tillsammans. Det är ju typ det absolut finaste som finns. Det absolut finaste man kan ge varandra.

 

Så därför skäms jag. För det handlar inte om att jag inte kan uppskatta allt det här vackra som finns i mitt liv, tvärtom. Det handlar snarare om att jag inte riktigt kan tillåta mig det. 

Inte riiiiktigt kan tillåta mig att känna in och lita på det. Att det är jag som får ha allt det här. Hur skulle jag kunna vara värd allt detta, när jag aldrig känner mig fullvärd i mig själv? 

 

Fullvärd, undernärd. 

Blir liksom svaret på allt, som den största och mäktigaste och liksom ständigt närvarande tvångstanken du någonsin haft, eller kan tänka dig. 

 

Att hela samhället är helt fruktansvärt mat- och nyttighets-fixerat gör ju inte saken lättare, även om det långt ifrån är hela problemet. Det finns få saker jag hatar mer intensivt än föreställningen om att det enbart finns ett sätt att vara ”nyttig” på, och att detta sätt fungerar på precis samma för exakt alla hela tiden och för evigt, amen. 

Fett är farligare än kärnvapen, och att #aldrigvila är något fint. Jag kan tala om var vi hamnar om vi aldrig äter fett och aldrig vilar. Dvs drar den där överhypeade logiken till sin spets, är precis så där jävla ”duktig” på att avhålla och avstå precis hela jävla tiden: Man hamnar där jag är nu. På ätstörningsenheten i Borås. På 49 kg, när din ideala vikt enligt statistiken borde vara 59. På en plats där hjärnan funkar precis som dina tankar: inte mycket bättre än en hackig vinyl. Du läser ihop ord, skriver tusen stavfel på datorn fast ditt bästa ämne alltid varit rättstavning, känner sittbenen skava i röven så fort du sitter på icke vadderade stolar, fryser som en gris hela tiden, kan inte hålla koncentrationen på längre texter än korta nyhetsnotiser i en tidning, glömmer bort saker, är allmänt frånvarande och tråkig, osv osv osv.  

 

Allas kroppar och även kroppars historia är olika. Det som är nyttigt för dig kanske är inte är nyttigt för mig, helt enkelt för att våra kroppar behöver olika saker och har olika förutsättningar, vid olika tidpunkter i våra liv. 

Varför skriver jag egentligen den här lilla avhandlingen då, kanske någon undrar. Värker ur mig allt möjligt direkt ur hjärtesnåren. Ut i ljuset bara. 

 

Jo, dels därför. Ut i ljuset bara. 

 

Det är så löjligt att gå omkring och skämmas över den man är, och jag är trött på att göra det. Allt har rätt att synas, inte bara det snyggt tillrättalagda, och det tycker jag gäller även känslor. Vill man inte läsa, har man faktiskt ett val och möjlighet att inte göra det. 

Men framförallt skriver jag nog för att jag är så trött på att folk inte har koll. Naturligtvis kan jag inte förvänta mig att någon som inte gått igenom samma sak ska fatta och förstå och kunna (eller vilja) sätta sig in hur sjukdomen funkar. 

Men så här är det i alla fall: Även anorexi ser olika ut för olika människor. Många har nog föreställningen att någon med anorexi ser ut som ett levande skelett eller en auschwitz-fånge, och är lite allmänt tragisk och dum i huvudet. Det är liksom långt ifrån alltid verkligheten ser ut så. Anorexi innebär ett tvångsmässigt tänkande och värderande om sig själv och sin mathållning, samt en medicinsk undervikt. Hur stor den undervikten är, varierar. De allra flesta blir väldigt förvånade när de får höra om att jag sjuk, och det har folk blivit även när jag vägde 43 kg och knappt orkade gå (om jag kände efter, vilket jag oftast inte gjorde). 

 

Jag tror att det är så här, dels förstås därför att vissa människor är naturligt väldigt små i kroppen utan att vara sjuka, absolut. Men framförallt tror jag att det beror på att den magra kroppen är ett ideal på så många plan idag, och är helt galet normaliserad. Du ser den inte bara på fotomodeller längre utan överallt. På goth-tjejens instagram, på modebloggaren, på ”stämningsbilder” på pinterest som är så där vintage-snyggt tonade i ljuset över kullerstenarna, den äldre stadskärnan, tjejen (för det oftast tjejer) har något skirt och vitt på sig, och just det: pinnsmala armar och ben som är helt raka. En bild på intagram där en tjej har tagit en - i övrigt väldigt fin och konstnärlig - bild där hon böjer kroppen på ett sätt så man ser hela hennes ryggrad, kan räkna varenda kota, får över 1000 likes och kommentarer från folk över hela världen som ”perfection!!” och ”georgeous!” och ”stunning!”. 

Jag vet att alla typer av kroppar har lika stor rätt att synas, och bodyshaming suger oavsett vad den shame-ar, samt att det finns jättemycket grymma motvikter i instagramvärlden och mediavärlden i stort, dvs folk som lägger krutet på konsten i sig och inte på att likrikta kroppen eller reducera den till ett objekt på ett ensidigt sätt. 

MEN ÄNDÅ: Jag tycker det är så jävla sorgligt. Att motkrafterna fortfarande är just motkrafter. Att det ska finnas ett för och emot överhuvudtaget. Jag vill leva i en värld där konsten är vackrare än revbenen, tack.

 

Kära vackra underbara människor: kan vi inte lova varandra det? 

Kan vi inte bara lova varandra att sluta vara så taskiga mot oss själva och varandra? 

Det finns inget ”cleant” och ”uncleant” ätande. 

Det finns bara ett ätande, (framförallt det: ett ätande: att ätandet överhuvudtaget blir av) som var och en har ansvar för att utforma så att det får ens kropp att må bra. Vad det innebär är alldeles jätteolika och individuellt, (men förslagsvis regelbundet och i lagom doser) och snälla snälla låt oss bara respektera det. Inför oss själva och varandra. 

Maten är inte mer ”healthy” ju mindre fett den innehåller. Maten blir inte renad för att din tallrik innehåller 3/4-delar grönsaker. Du blir inte en duktigare och bättre människa ju mindre fett du äter. (Chockerande eller hur?) Du blir bara hungrigare.