Fångar ljuset i det uppträdda, kastar prismor över mitt bröst. 

Är det du eller jag som lyser? 

Och det är så löjligt. 

Och så meningslöst. 

Det icke-tillåtande, strukturerade och mätbara är grejen, är prylen, det begränsande är det tillåtna. 

Som vanligt. 

Som vanligt funkar jag inte så. 

Nej, det blixtrar i bröstet, det dundrar i hjärtat, det är ljus som måste ut, blickar som måste kastas, leenden som måste samlas på hård tråd. 

Det är så löjligt, jag vet. Men det måste få vara det. Jag måste få vara det. 

Bara orden - rätt ut. 

Bara känna - rätt ut.

Bara ut.