Jag.

Insåg plötsligt hur vackra mina händer såg ut när de jobbade med tyget.

Något mer än mig själv i

mina händer: ett verk.

Framvärkt ur mina mormödrars händer, sammanvävt av mina. 

Ur mina.

Bomullstråd och finvävda minnen. 

 

 

För ni ska liksom inte tro att jag bara glömt. Och att det därmed inte skulle spela någon roll: att det vackra överhuvdutaget sticker ut med sin närvaro. För det är liksom inte där. Särskilt ofta. Ibland. Inte alltid.

Mestadels känns den mest bara

uppslukad av annat.

 

 

Annat.

För stora speglar. För mycket hud.

För lite ben. För mycket ben. Min jävla utväxt. Återväxt. Ångestväxt. Det där, mörkbrunsvartaktiga som envisas med att komma tillbaka, gång efter gång väller den fram ut ur mig, ur mitt huvud stiger den upp och omsluter, omhuldar. Igen och igen. Bleker bort och luckrar upp. Men sen är det det där igen. Det blankbruna. Det där som envisas och envisas och 

igen med

att vara oförstört. 

 

Annat. 

Mina vita skosnören mot din mögelandedräktande källare,

dina svarta sopsäckar med tomburkar

tunnelseende i din soffa jag slet sönder

mina kläder jag plötsligt inte såg

om de var med mig eller

eller

eller

jag visste inte längre hur man knyter skor.

 

Den där värmen sen. Från hennes händer på stationen. Jag bär den med mig än idag. Jag hoppas att du vet det.

 

Annat. 

När du sköt fram en femhundring över mitt plastigt vita barndomsskrivbord, sa:

Här får du för att du inte har någon bra mamma.

 

Annat. 

Ekande revben mot nedsjunken madrass.

Skakande hisstrummor. 

Djupfryst Fortimel.

Ekande huvud. 

Du dör, sa ni. Du dör om du inte.

Jag sa:

Annat.

 

Annat.

Dina händer.

Du sa: Du vänjer dig. 

Jag sa inget. Vänder mig.

 

Annat. 

Höjda röster och blandsaft.

Mjuknötta bordsskivor och fastfernissat glitter.

Hysteriska gråsuggor i mina vener. 

 

 

 

Därför, tänker jag.

Det är inte våra känslor som är fula. Det är inte de som gör oss fel. Det gör vi så bra själva.

Det jag känner är inte fel. Jag har inget underhållskontrakt över mitt förhållande till samhällets normpredikan, det är inte där jag vill placera min kraft. 

Däremot till mig själv.

Mitt förhållande till mig själv. Är liksom en grej värd att satsa på. 

 

Det jag känner är vackert. Jag skiter i resten.

Det jag känner gör mig lycklig. Jag skiter i resten.

Det jag känner ger mig kraft. Jag skiter i resten.

Det jag känner ger mig ord. 

Inget annat. 

Än det.

Allt.