Hej släkt och vänner. 

Eftersom vi snart har avverkat hälften av november och de flesta jag känner brukar vilja vara ute i rätt god tid med julklapparna, så tänkte jag passa på att berätta för er vad jag önskar mig redan nu, så vi har det avklarat. :)

Jag önskar mig nämligen bara en sak i år, vilket är en ganska big deal, materialist som jag är. 

Det är nämligen så här förstår ni: jag önskar att detta år blir året då min dotter slipper höra massa dietprat över sin julgröt. Jag önskar att detta blir året då min dotter slipper få höra hur mycket energi vi vuxna människor lägger på att analysera exakt hur mycket vi äter den här tiden på året, exakt hur mycket kalorier det motsvarar, exakt hur mycket människovärde vi minskar i genom att göra detta, och exakt hur mycket mer vi därmed måste jobba på att öka upp det värdet igen så fort julhelgen är slut, ja kanske till och med innan dess. Kanske direkt när julbordet är uppätet, upprapat, avdukat, avvecklat. Eller varför inte redan innan? Ja, iväg och vädra ut ångesten genom gympaskorna direkt vetja, ut och gör dig förtjänt. 

Låter det överdrivet? Lite överspänt kanske? Tja, kanske det. Faktum kvarstår dock att det är precis de signalerna vi sänder ut, när vi pratar som vi gör. 

 

”Ojoj, pasta idag igen, har du redan gett upp nyårs//sommar/höst/vinter/måndags-löftet?”

”Jag tror jag ska ta en portion till, man har ju ändå köpt gymkort nu!”

”Vet du hur många sockerbitar det är i den där?”

”Ja ta du lite mer mat, jag för min del ska inte ha något för då kommer jag snart inte i mina kläder!”

”Äter du inte godis sa du? Det var en ståndaktig och duktig tjej!”

 

Jag önskar inget hellre än att min dotter får en annan bild av världen, än en där att inte komma i sina byxor är värre än att svälta sig själv till döds.

Jag önskar inget hellre än att min dotter får en annan bild av världen, än en där att vara duktig är lika med att alltid avstå. Avvärja och hålla stånd. Vem vet hur det annars skulle sluta…?

Jag önskar inget hellre än att min dotter får växa upp i en tillvaro där socker inte är läskigare än kärnvapenkrig. 

Jag önskar inget hellre än att min dotter får växa upp och känna att mat inte är någonting man måste förtjäna. 

 

 

Vill du njuta av god mat? Gör det! 

Känner du inte att du kan njuta av den goda maten? Ät något annat istället. Men sitt för guds skull inte och uppvigla någon slags kollektiv masspsykos där det slutar med att alla sitter och nickande instämmer i att jojo, ni vet nog mycket väl att ni inte egentligen är värda all den här goda maten, och-nu-får-man-allt-ta-och-se-till-att-göra-sig-värd-den efteråt, tre joggingturer minst, jojo.

 

Den här portionen julgröt är värd tre joggingrundor minst, 

kanske 20 min vardera, 

säkert 350 kalorier.

59 hjärtslag. 

15 minuters ångest.

Jojo.

Det är det som ryms.

Det är den värd.

För det är jag värd.

 

Att sätta värde. 

Eller att äga ett.

 

Det finns bokstavligen ingenting i världen som får mig att vilja skjuta huvudet av mig mer än när folk nödvändigtvis måste försöka bräcka varandra i hur mycket eller lite de är värda det de stoppar i sig - samtidigt som de äter. För det handlar inte om värde. Det handlar om en matisituation som brukar vara en del av vardaglig eller festlig samvaro - inte en maktkamp. Inte en poängjakt. Inte Jantes hemliga kryphål: 

Inte ska väl jag 

inte är väl jag värd.

Hälsomedvetenhet handla om balans. Att ständigt skylta med att man värderar sig själv efter vad man äter och inte, hur ofta eller sällan, hur många kalorier man förbränner, det är inte vad jag kallar sund balans i vare sig tillvaron eller självbilden. 

Snälla jag ber er, låt oss åtminstone försöka visa våra barn en värld där vad som är nyttigt och inte, inte är lika med ett binärt poängsystem: etta eller nolla, svart eller vitt, dåligt eller bra? (Nej, det är inte bra att bara leva på chips, men det är inte heller bra att bara att leva på morötter.)

 

Tycker du att det här låter hemskt komplicerat? Känns det helt obskyrt och onaturligt att tänka på och prata kring mat som något annat än ” ja jag vet ju att jag inte borde, men, hehe….”?

I så fall ber jag dig: snälla vädra ditt dåliga samvete hos psykologen, istället för över huvudet på mitt barn vid matbordet. 

Tack.