Jag har liksom aldrig förstått de som säger att de inte minns någonting från när de var små.

Att barndomen är ett enda blurr, lite som att titta under vatten.

För mig är det inte så.

Jag har alla mina åldrar i mig. Jag är en rädd fyraåring som inte vågar säga ifrån till en omvärld som ständigt kommer för nära, jag är en lycklig nioåring i ett hus av trä, och jag är en nittonåring som gläntar på fönstret, öppnar upp, en liten bit. Och ler åt vad hon ser.

Jag bär på så många bitar och versioner av mig själv, att det ibland känns alldeles fullt. Som att det inte får plats mer. Ska jag verkligen bli ännu äldre, bli en ytterligare annan? Bära en till? Men ibland, som nu, kan jag le åt dem. Alla de där beklämda, sorgsna, lyckliga, känslosamma, modiga, modiga små människorna.

På något sätt är de ju mig. För jag har dem inuti mig. De bor där, rör sig innanför mina bröstben. Ibland saktmodigt som små försagda spöken, ibland raspandes, bankandes, vrålandes, och ibland bara frågandes. 

Ja, jag tror faktiskt det. Ibland undrar dem,

vad fan det egentligen är jag håller på med.