Jag föddes i ett litet rött hus, på en gata som stått pall i över 400 år. Min mormor och morfar i huset bredvid, kullerstenar utanför dörren. Lyx enligt vissa, omodernt enligt andra. 300 år trånga rum, pappa som svor när han ibland glömde ducka mellan rummen. Det här var livet. Mitt liv, sådant det blev och jag har i hela mitt liv längtat tillbaka. För vi flyttade ju på oss efter mina första år. Flyttade till praktiskt, stort, ljust och skramlande hiss: 7 våningar upp. Livet: ett uppvaknande. 

 Men vakna ville jag inte. Ta för fan inte min drömvärld ifrån mig, den är ju min! Min värld. 

 Plankgolven, grönskan och gömda minnen i alla vinklar och vrår. Andäktigheten: som om hela gatan bär på en annan rymd - andra villkor och berättelser.

Jag tror på det där - att vi bär våra berättelser. Det här är min. Denna gata har format hela min uppväxt, mina drömmar, mina preferenser, mina intressen: allt. Jag är utbildad bebyggelseantikvarie med min ena estetiska ådra djupt begravd i 60-talet, medan den andra ligger kvar kring sekelskiftet. Två huvudådror - en tydlig samlingspunkt. Min mormor och morfar, som blev dem som bodde kvar. Och livet och mina ord, och min morfar som grät och sa: Sara, jag blir rörd. När kommer din 400-sidors roman? När? Jag och mina 9-årings ord berörde min konstnärsmorfar, min författarmorfar, med ett världskrig och 3 tjocka böcker om sin flykt från det belägrade Leninggrad i bagaget - denna väldiga person med sin höga röst, stora snälla nävar och en karisma som räckte jorden runt: han rördes till tårar av det jag skrivit.  

Så jag tindrade med ögonen och fortsatte. Detta kunde också vara min värld. Och livet och gud vad det har kaosat. Som livet ju gör. Kaos och försöka, kaos och försök. Och alltid lugnet hos mormor. Alltid mormor: min röda tråd. Min största inspiration, min öppna famn och tredje förälder. Alltid där. Som det skulle vara. Och jag var där jämnt - som det skulle vara. Mormor blev äldre, jag var där ännu mer. Köperundor, Billhälls (ja, hemköp då), Hälsokost och apoteket. Flera gånger i veckan. Jag älskar dig så mycket sa hon. Du är en underbar människa, sa hon, tack för att du finns. Varje vecka till mig. Varje vecka. Och jag fortsatte skriva, och mormor blev äldre. Ibland bodde jag över hos mormor, för att varför inte. Hon är min ledtråd. Vi klickade på ett sätt som kanske ganska få gör, och som långt ifrån alla barnbarn gör med sina morföräldrar: och jag är tacksam för det. Jag vet att jag är privilegierad som fått ynnesten att växa upp med tre föräldrar, det är det verkligen inte alla som får. 

Nu är det sant. Min mormor är inte hos mig längre. Det värsta som skulle kunna hända, tänkte jag i så många år. Mormor, du får inte dö, du är min ledtråd. Du är magisk. Mormor, du får aldrig dö för du har alltid funnits. I ett av våra sista telefonsamtal  sa mormor: ”jag släpper inte detta förrän du får det. Det är du värd, du är ju född här och du kan gamla hus. Ingen annan får bo där.” 

Mormor, jag längtar efter dig varje dag. Men jag vet att du är med mig, på ett sätt. Eller kanske flera.

Och idag ordnade det sig, mormor. Idag ska jag officiellt få bo där du bott i över 50 år. Min ursprungsgata, min ständiga kullerstensblagda ledtråd: den ska bli min igen! Och jag sprudlar av idéer, tankar och projekt, odling av konstnärsskap i det stora, det lilla och det stora i det lilla. Jag vill föra något vidare, jag är så innerligt obeskrivligt tacksam att jag fått det här. Jag vet att livet, och sådant som varit, och kaos och frågetecken och allt allt, jag vet det: men detta vill jag föra vidare: Ni är välkomna. Generositet. Hej främmande barn på gatan utanför som trillat och fått skrapsår, kom in ska du få ett plåster. Hej nära och kära: hur har ni det? Kom in så får vi prata om det!

Sådant. Ni är välkomna. Det här är min plats, men jag vill dela med mig av just detta: tacksamheten. Vänliga ord. Kreativiteten. Saker som varit som vi inte vill ha längre, det är ett privilegium vi har, att kunna välja att lägga dem på hyllan. Sätta undan, ta ner något annat vi hellre vill ta på, använda, leva efter. 

Jag vill leva efter detta. 

Jag vill ha det vackraste, och jag vill ge det vackraste tillbaka. Min värld. Min historia. Det här är den.